Igår hade jag min första "riktiga" jobbdag, gick ju tillsammans med nån i tre dagar (förutom efter lunch i tisdags) först. Allt gick i stort sett utan problem... fram till fyratiden.

Fram till halv fyra på dagarna har alla som jobbar med patienttransport en sökare med sig hela tiden. När nån på en avdelning t.ex. vill ha en transport för en patient som ska till röntgen, ringer de till "Kundtjänst", där sitter det en person som tar emot alla beställningar och sen skickar ut de olika jobben till sökarna som vi har.

När klockan sen blir halv fyra går man till "Kundtjänst" och lämnar in sin sökare och får en mobil istället. Två av "bärarna", som vi kallas, får också en annan, mindre, sökare (beror på vilket skift man jobbar). När de olika avdelningarna vill beställa en transport efter halv fyra ringer de till nån av de två sökarna istället, sen ringer den som blir sökt upp avdelningen och tar emot beställningen.

Igår jobbade jag mellan 10.45-19.15, det innebär att man ska ha en av de små sökarna efter halv fyra. Jisses, jag har nog aldrig varit så stressad/förvirrad som jag var den första halvtimmen. Jag fick säkert 10 sökningar på bara ett par minuter. Då ska man alltså komma ihåg alla som sökt en, ringa upp dem och ta beställningen och sen försöka dela ut jobben till de "bärarna" som inte har en sökare, samtidigt som man själv kör nån patient. Fyf..n, jag blev helt svettig av allt som man skulle försöka få ihop... och jag är en sån som sällan blir stressad, då kan ni kanske tänka er hur det är att göra det där första gången. :)

Som tur var lugnade det ner sig rejält efter en stund så jag kunde slappna av lite. Men nu är jag i alla fall förberedd på hur det kan bli... ska nämligen jobba samma skift på måndag, haha.