I fredags på jobbet så träffade jag på en trevlig prick...

Det var när jag väntade på hissen en gång. Hade med mig en rullstol, som jag skulle hämta en patient med, så jag satt i den och väntade. Sen ser jag att det går en gubbe förbi (eller mot) mig, men jag bryr mig inte om det.
Plötsligt börjar han skrika som en besatt på mig, jag fattar absolut ingenting. Det visar sig att han har frågat nåt, som jag inte hört eller lagt märke till. När han står där och gapar åt mig så försöker jag säga nånting, men det är stört omöjligt, för han slutar ju aldrig.
"Det var inte mycket till service!", (vi har tröjor som det står ServiceGruppen på)
"Här sitter du i en rullstol!"
"Ni ska finnas här för mig!".
Till slut går han iväg, då säger jag (med väldigt hög röst), "Kan du svara på vart du ska!?" Så kommer han tillbaka och fortsätter skälla, dock inte lika ilsket. Sen säger han vart han ska och jag säger var det är. Han muttrar, "Ja, jag får väl tro på dig då..." och går därifrån.
Fyf..n, säger jag bara! Det var det värsta jag varit med om på länge. Jag hade lust att lyfta upp rullstolen och svinga den mot hans huvud, eller nåt. Man verkligen såg hur ilskan sprutade ur hans ögon. Och varför?
Bara för att jag inte hörde hans fråga första gången...
Jag brukar väldigt sällan ha svårt med att hålla mig från att bli otrevlig, men här var det riktigt nära att det brast för mig (också?).