Det förra dygnet var riktigt p..ssigt. Det började igår morse när jag var på väg hem från jobbet. Halvvägs hem upptäcker jag att jag har glömt min mobil på jobbet. Det som gjorde det ännu värre var att jag inte kom ihåg om jag hade glömt den i skåpet, eller på bänken utanför skåpet. Jag hoppades ju på det första, men jag var verkligen inte säker. Jag åkte ändå hem, för jag orkade verkligen inte åka tillbaka.
Väl hemma loggar jag in på Facebook och skriver till en av kollegorna som bytte av mig och skickar ett SMS via internet till den andra. Efter det går jag och lägger mig med hopp om att det ska fixa sig. Ganska otroligt att jag lyckades somna med tanke på hur orolig/nervös jag var.

När jag sen ligger och sover vaknar jag plötsligt av att grannen sjunger inne hos sig. Och då menar jag sjunger högt! Kändes nästan som att han stod precis bredvid mig. Att jag blev irriterad är en underdrift. Till slut tystnade han dock och jag fick sova vidare.

Efter att jag stigit upp ett par timmar senare loggar jag in på Facebook igen... och ser att jag inte har fått nåt svar från kollegan. Men samtidigt ser jag att en annan kollega är online på MSN, så jag ber henne ringa till de andra kollegorna och fråga om de hittat nån mobil. Det hade de inte. Då tänkte jag att jag kanske ändå glömde den i skåpet. Men jag var fortfarande väldigt osäker på det. Till slut bestämde jag mig för att åka till jobbet och kolla, mina nerver skulle inte ha orkat med att vänta till kvällen då jag ändå skulle dit.
En knapp timme fylld av oro senare kommer jag till jobbet... bara för att upptäcka att mobilen inte ligger i skåpet. Ilska. Då visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Ingen av de andra kollegorna som börjat senare hade sett nån mobil i omklädningsrummet heller. Men jag blir tipsad om att fråga transportkillen om han sett mobilen. När jag sitter och väntar på att få syn på honom börjar jag redan tänka på var jag ska hitta en likadan mobil. Jag hade nästan inget hopp kvar när jag äntligen ser transportkillen komma med trucken. Så jag går och frågar honom. Då nickar han bara och stoppar handen i jackfickan och tar fram min mobil. Att jag blev lättad är en grov underfrift. Ibland har man verkligen tur.
All stress för en mobil? Tragiskt egentligen... i och för sig var det väl mest SIM- och minneskortet som jag inte ville bli av med. Men ändå.

Men det dåliga dygnet var inte slut än. Efter en ganska lugn början på arbetspasset blev det helt plötsligt jättemycket att göra, kändes som att allt kom på en gång. Och det var massa jobb som tar lång tid. Avlidna patienter, transport från avdelningar som ligger långt från röntgen, transporter från beroendeakuten och f..n och hans moster. Som tur var lugnade det till slut ner sig och de två sista timmarna var jättelugna.

Det här dygnet har börjat bättre i alla fall. Hoppas det fortsätter så. Har bara en natts arbete kvar, sen är jag ledig till måndag.